juliahobbyfotograf

Inlägg publicerade under kategorin Sorg

Av Julia - 26 oktober 2016 20:39


Tänk inte så mycket, låt dig inte tryckas ner. Var glad, känn glädje. Var glad för det du har här i livet.

Dra inte ner dig i skiten, ta tag i det senare.


Detta är några ord jag kan säga till mig själv när ångesten hälsar på, när jag tänker för mycket på de som är döda. De som har dött som jag har känt. 


Detta år har 3 st dött som jag kände på ett eller annat vis. En av dem som har dött.. var min konfirmationspräst, en jätteduktig präst och härlig person. Som talade med mig i telefon för ungefär ett år sen. Som önskade mig all lycka i livet. Som kämpade med cancer, som förlorade kampen mot cancer. När jag hör det ordet, det hemska ordet som har dödat så många personer. 3 st i min närhet dessutom.

Usch! Jag vill spy på den sjukdomen, vill döda den så att den inte kan döda någon annan någonsin igen!


Cancern som tog Anita ifrån mig, från oss alla som älskade henne så mycket! <3 

Det var inte rättvist och det är inte rättvist någonstans! 



Det rinner inga tårar ikväll, inga alls faktiskt! Men känslan av att hjärnan nu äntligen har processerat den infon att prästen är död.. jag blev liksom lite ställd typ! jag har vetat det, men inte velat ta in det riktigt men nu förstår jag. Sen kommer det ju ta tid att verkligen acceptera det helt och hållet o sen jobba på att finna någon ro i sorgen. 


Med tanke på att jag hittills inte känner någon som helst ro i sorgen efter Anita så kan det nog ta tid innan jag känner det för min konfirmationspräst. Men det får ta tid, att finna ro i saker och ting tar tid och att finna någon slags ro i ens sorger kommer ta tid och jag kommer låta det ta tid. 

Tänker inte och vill inte stressa fram något, då blir det inte äkta och jag får bara börja om igen.


Farfars bror dog ett par dagar innan Anitas ett årsdag. Supertråkigt och sorgligt! Trist för farfar också liksom! Jag kände inte hans bror så jätteväl, men aldrig roligt när någon dör liksom! :(


Några månader innan prästen dog så dog en annan man från kyrkan, jag kände honom rätt väl. Det gjorde hela min familj! Han var en väldigt fin person, snäll och omtänksam. Jag har nog inte riktigt fattat att han också är borta. Hjärnan har tryckt bort de känslorna o jag har låtit det blivit borttryckt! Men. nu finns de här igen. Jag gråter inte, jag känner bara någon annan känsla. Sån där obehaglig känsla, varför dör alla bra människor man har runt omkring sig? Typ så känner jag.


Nu blev det mycket olika tankar i det här inlägget.. kanske mycket svammel och ingen riktigt rödtråd? Men jag behövde skriva av mig och det är lite så i mitt huvud just nu, när alla tankar o känslor om cancer o döden kommer. Då är det KAOS i hjärnan o då skriver jag ut det på bästa sättet lite svammligt!


Nåja! Nu har jag skrivit av mig!

Tack för att just du läste och lyssnade! <3


ANNONS
Av Julia - 28 september 2016 20:16


Idag sa jag till min kollega att detta paraply är det enda jag har kvar av Uno! Det var det enda som krävdes för att jag skulle börja tänka på sorgen från honom igen. Den smög sig på mig under min arbetsdag och nu på kvällen har mina hjärnspöken kommit tillbaka. Att kämpa mot två sorger med två års mellanrum är svårt.

Jag har inte tänkt på Uno på ett tag, men nu gör jag det igen och det gör ont. En svår känsla att beskriva, men det värker inom mig. Tårarna rinner igen, den där känslan man får när man är riktigt ledsen för att någon har dött, den omringar mig just nu. Har mig i ett stadigt grepp, den vill inte släppa. Den vill att jag släpper tårarna som jag kämpar med.


Det har gått 3 och ett halvt år snart sen han dog, jag har känt mig ensam. Min vän dog liksom, han var en riktigt bra vän/låsas farfar/morfar. Han fanns där för mig och så en dag så rycktes han bort från mig och änglarna tog hand om honom. Jag har bearbetat sorgen från Uno mycket bättre än sorgen från Anita. 


Jag har kommit mycket längre med sorgen av Uno, men det kommer dagar som denna när man har sovit uselt som gör att tankarna kan flöda iväg och skapa oro, ångest och sorg tårar igen. Jag önskar fortfarande att Uno kunde vandra med mig här på jorden.


Sen har vi den absolut värsta sorgen av alla och det är den jag har av Anita. Det har gått 1 och ett halvt år sen hon dog. Men den sorgen har jag inte lyckats bearbeta alls än, väldigt små steg har jag lyckats med. Men så fort jag känner mig minsta stark då faller jag direkt. Känner mig även här extremt inträngd i ett hörn o varje gång jag försöker gå framåt så fäller hjärnspökena mig och jag får kämpa tillbaka. Det är svårt att kämpa tillbaka när ångesten äter upp en, trycker fram tårarna och saknaden. Hur jag än gör med att försöka tänka på bra minnen så kommer det mörka, den mörka jobbiga känslan av att cancern tog henne ifrån oss.


När jag ser hennes löv på lilla aska där det står hennes födelsedatum o hennes dödsdatum så känns det som en hemsk skräckfilm. Det känns som träden blåser en kall känsla runt mig och jag tror att grenarna ska ta tag runt mina fötter och rycka till och dra mig mot hennes sten. Kasta ner mig där i gropen o så ska jag försöka kämpa tillbaka. Känns som om att om jag går tillbaka så förföljer träden mig o vill få mig tillbaka till hennes löv så att jag verkligen ska se hennes datum o förstå att hon är död. Allt detta är i mitt huvud, detta är vad mina hjärnspöken gör mot mig varje gång jag är där. Det händer såklart inte på riktigt, men det är så jag känner när jag står där vid trädet.


Att gå igenom denna sorg är jobbig och detta är lite av de tankarna som rusar i mitt huvud denna trötta onsdag. Dålig sömn ger mig ångest o oro, sorg som kämpar att komma ifatt mig. Men, nu ska jag sova o hoppas på att vara piggare i morgon o att ångesten för sorgen har släppt.


Godnatt! 


ANNONS
Av Julia - 8 juli 2016 21:37

 

Bild tagen i Tranås förra fredagen!


Denna vecka har varit otroligt jobbig på alla sätt! Jag är just nu inne i en slags depp period! Jag har svårt att sova hela nätter utan vaknar flera gånger! Det påverkar hur jag mår på dagarna och hur pass trött jag är efter jobbet.

Den främsta anledningen till att jag inte känner mig på topp är sorgen av Anita! Det går upp och ner, som allt annat här i livet! Det är fullt normalt att det blir såhär när man fortfarande bearbetar en sorg. Visst, det har gått över 16 månader sen hon dog...! Men, mina känslor, tankar och funderingar finns fortfarande kvar. Ibland är det jobbigare och ibland lättare.

Just nu är det en sån period då det är svårt, vissa låtar påminner om henne, allt jag gör så etsar sig vissa ord, datum och händelser sig fast i hjärnan på mig, på näthinnan. Detta gör att jag tänker på detta varje dag! Då blir det jobbigt i längden, annars brukar jag kunna koppla bort det jobbiga och tänka på annat.

Men just nu är jag inte i en sån period, då det går att koppla bort. Utan nu måste känslorna få komma fram, tårarna måste få rinna även om det är jobbigt att gråta mycket, alla tankar och funderingar måste få gås igenom i mitt huvud. Jag måste upprepa för mig själv "Det kommer bli bättre" jag bara måste låta mig själv vara ledsen, låta allt rinna av mig och sen gå vidare.

Det blir såhär när man inte tar tag i känslorna direkt, det finns så många anledningar till varför jag skjuter upp det och den enklaste anledningen är att det är jobbigt!


Jag visar sällan utåt att jag är ledsen, depp. Låter inte det påverka mitt jobb eller just nu teatern. Det är bara det att när jag mår lite såhär så vill jag inte umgås med folk. Jag vill vara för mig själv, vara ifred! Det hjälper tyvärr inte att umgås med folk för min del. Speciellt folk jag inte känner så bra om man säger så.

Det enda som hjälper är faktiskt att gråta när jag behöver det, skriva ner känslor och tankar. Ligga i sängen, lyssna på musik och grubbla klart på alla tankar och funderingar.

Det är den bittra sanningen! Det kommer släppa, men just nu har det inte släppt än. Men ju mer jag tar tag i mina tankar, osv så går det fortare. Sen får man komma ihåg, det är inte fel att visa känslor och gråta ut!

Det är viktigt att få rensa huvudet och sen gå vidare!

Jag hoppas man kan förstå det här och inte döma mig för mina känslor, tankar och funderingar!


Snart kommer det gå över och då kan jag tänka på Anita med glädje istället för sorg o tårar.

Även denna depp period kommer gå över, det gäller bara att orka kämpa vidare tills man har nått slutet av det jobbiga!

:)

Av Julia - 6 april 2016 09:30



Idag är det hela 3 år sen du dog! Fortfarande jobbigt! Men, jag har förstått det nu och jag har kunnat ta in det. Jag har vant mig vid att du inte finns längre, det är fortfarande en stor sorg. Men nu har det blivit en vardaglig sorg, jag är inte lika ledsen längre, jag gråter knappt längre efter dig. men, jag saknar dig, jag tänker på dig och jag är ledsen över att du inte finns längre! 

Ska upp till kyrkogården och tända ett ljus för dig idag! Jag önskar dock att du levde kvar... det är så tomt utan dig! Men, jag vet också att du har det bättre där du är nu!

Uno, jag saknar dig fortfarande <3


Av Julia - 2 februari 2016 11:00
Tears stream down your faceWhen you lose something you cannot replace

De där orden som finns längst upp i detta inlägg beskriver så väl vad jag känner när jag ska försöka tala om Anita, försöka skriva ner vad som gör så ont och varför tårarna rinner när jag skriver detta inlägg. Detta inlägg är förinställt alltså kommer det publiceras en bestämd tid som jag har bestämt.


Så, nu är det den 2 februrari, 2016! Det är exakt 1 år sen Anita dog. Ett år sen jag föll ihop i gråt, pappa som försökte behärska sig när han berättade den jobbiga sanningen. Jag kände på mig hela vägen hem i bilen att nu, nu har det hänt. Jag hade blivit förvarnad att hon kan hinna dö innan jag kommer hem från praktiken. Hon hade inte dött när jag vaknade på morgonen, men runt 11-12 på förmiddagen somnade hon in. Jag kommer ihåg hur jag satte mig i soffan och försökte förstå vad som faktiskt hade hänt. Var det verkligen sant? Är det verkligen sant? Nej, det får inte vara sant!

Detta har och är en av de svåraste sorgerna hittills för mig! Jag har känt henne sen jag föddes, alltså i hela 20 år har hon varit vid min sida. Vi har haft både upp och nergångar, men mest uppgångar. Jag blev mera nära både farfar och Anita när mina diagnoer fastställdes, det kändes som de fick ännu mera förståelse och jag kunde alltid ringa och tala med dem sa Anita om jag behövde. Jag pratade ofta med dem när jag var där om mina bekymmer och sånt som gjorde mig ledsen och rädd. 

Nu kunde jag inte göra det mer, jag kan fortfarande och pratar fortfarande med farfar om jobbiga men också glada saker. Men, den där extra famnen som man kunde bli kramad av. Den finns inte där längre, hur ska jag någon kunna läka ihop det såret som blev i min kropp? Kommer jag någonsin komma över hennes död? Kommer sorgen bli lättare ju fler månader det går?  Frågorna var så många, så få svar!

Begravningen var riktigt jobbig! SÅ mycket tårar som rann.. jag kollade enbart rakt fram och ville inte riktigt möta min blick på bilden på henne, för då blev det så äckligt förståligt. Hon var verkligen död på riktigt, jag ville inte ens på begravningen inse att det var hon som låg där, att det var hon som var där i kistan. Jag trodde enda in i det sista att hon skulle komma in där i kyrkan... men så var ju självklart inte fallet!

 

Det har inte varit ett lätt år och det blir inte lättare heller just nu, jag har besökt hennes gravplats en gång. Jag ska göra det i eftermiddag igen, säga hej till henne och försöka orka gå fram till platsen. Det gör så ont och jag vet att jag kommer bli så ledsen när jag väl kommer fram. Jag ska försöka orka ta mig fram till platsen... denna gång gör jag detta själv! Jag behöver få vara själv där, för att bearbeta mina känslor och tankar..

 

Här är ett par texter som jag har skrivit under året om min sorg efter Anita:

 

Just open your eyes one more time, can’t you just open your eyes and look at us?

We miss you so much; we want you to walk with us on this earth. We don’t want you to fly up in the sky and looking down on us. We want you here with us.

If I could wish for one thing, that thing would be to have you here with us again. Seeing you smile and being happy, but most of all. I want you to be healthy again, don’t have the stupid pain and that you have become a winner of the cancer.

But this thing is only something that I can dream and wishing about, there will never be true. Cause you can’t take a dead person down from the sky and make it alive again on earth. Even that I want that, it can’t be true and it can’t happen. That’s why it’s hurting so much. That’s why tears are coming from my eyes when I think about it.

Everything you wish for can’t just become true. That’s something I have learned now and it does hurt. 

 


Älskade Anita




Var ska jag börja? Så mycket tårar som vill ut, av saknad från dig. Finns så mycket jag vill skrika ut. Jag vill skrika ut min sorg, låta gud ta den och ta bort den från mig. När jag skriker vill jag att änglarna öppnar upp dörren och släpper ner dig till jorden igen. Jag vill att du ska vara där farfar och jag är. Jag vill att du ska få fortsätta leva ditt liv ihop med farfar, för han behöver dig. Jag, mina bröder och min familj behöver dig. Varför kan inte änglarna låta mig se dig igen? Varför ska du vara en ängel som man inte kan se? När jag blundar ser jag dig framför mig, ser dig glad och lycklig. Om jag vill se dig som en ängel måste jag själv först dö, men det är allt för tidigt för mig att lyftas upp till himmelriket. Jag kommer få vänta minst 60 år innan jag kan se dig igen. Varför ska livet vara så orättvist? Varför tas personer ifrån en som man behöver, som behövs här?


Du var min farfars fru, min låsas/extra farmor. Men vi sa aldrig de orden, vi sa ditt namn för det var så du ville att vi skulle säga. För mig var du farfars nya fru, som älskade mig väldigt mycket. Som brydde sig om mig, som ville mitt bästa. Som fanns där när det var jobbigt och svårt, som lyssnade när jag pratade. Som fångade mig när jag gjorde misstag.



Men du blev sjuk, på kort tid blev du väldigt sjuk. Jag kommer ihåg när jag åkte till sjukhuset för att träffa dig. Paniken som flödade i min kropp, ögonen som tårades när jag gick in i rummet. Även att du såg relativt pigg ut så kände jag på mig att det kanske inte är många gånger kvar som jag får se dig. Du såg som sagt relativt pigg ut, du hälsade och kramade mig. Jag blev så glad över att du orkade krama mig, den dagen löste vi ett korsord ihop med farfar. När jag gick fick jag en kram till av dig och du höll i min hand och sa ” vi ses snart igen ” denna gången gjorde vi faktiskt det.



Sista gången jag såg dig var den 25 januari 2015. Du tog min hand när jag skulle åka hem och sa ” vi ses efter att jag har varit på sjukhuset” sen släppte du min hand. Sen dess har jag inte sett dig, åtta dagar senare somnade du in. Du blev en ängel, gud öppnade upp sina armar och välkommande dig till himmelriket. Den 18 februari sa vi hejdå till dig, för den 2 februari somnade du in.


Jag ville inte förstå, jag kände mig maktlös. Förtvivlad, lika förtvivlad som jag känner mig nu när jag trycker på tangenterna för att kunna skriva till dig. Varje dag känner jag av sorgen, men varje dag rinner inte tårarna. Tårarna forsade på begravningen, jag blundande för att försöka se dig. I mitt huvud fick jag upp en bild av dig, du fanns där när vi sa hejdå till dig. Men du borde ha funnits hos oss, precis bredvid oss och det borde inte ha varit en begravning. För du borde finnas kvar hos oss, jag är så himla trasigt ledsen över att du förlorade kampen mot cancern.


När jag fick veta att du hade cancer så visste jag att du skulle dö. Alla andra sa att det kanske inte händer, att du fortfarande kan vinna över den. Men eftersom jag så ofta läser om folk som dör i cancer så kunde jag inte tro på det. Jag fick tyvärr rätt, inget som jag är glad över. Utan jag är alldeles förskräckligt ledsen över det.



Anita, snälla kom tillbaka!


Vi behöver dig här på jorden och du behöver oss! Änglarna vandrar med dig i himmelriket, gud försöker trösta mig. Men just nu vill jag ha en kram av dig, snälla? Du är otroligt saknad och kommer alltid vara det. Jag älskar dig <3


Snälla, kom tillbaka! 

 


Le, skratta, vara glad, gråta, känna frustration, ensamhet, övergivenhet, inte tillräckligt bra. Att gråta och skratta om vartannat. Det är så sorgen fungerar, jag vill le men samtidigt bara gräva ner mig under täcket och låta tårarna rinna tills de tar slut. Jag vill att hon ska finnas, finns här på jorden och vandra med oss. Vissa låtar framkallar tårar, ser henne framför mig. Jag vill att min farfar ska vara glad och lycklig igen, precis som han var när hon levde. Innan hon blev sjuk. Jag vill att hon ska se oss utvecklas, hur mina bröder tar studenten, blir stjärnor i friidrott. Jag vill att hon ska se hur jag blir en bättre fotograf, som skapar minnen värda att minnas. Jag vill att hon ska se farfar, se när farfar är glad och skrattar. Vill att hon ska se när farfar bygger något i sin verkstad.



Men mest av allt vill jag att hon ska vandra på jorden med oss, vara en del av oss och fortsätta leva sitt liv. Sådär bra som bara hon kunde, jag vill inte att det ska vara sant att hon är borta.


Visst, visste jag att hon skulle dö detta år. Men jag hade ett hopp om att hon skulle somna in senare på detta år. Inte så tidigt. Eller inte alls somna in detta år, utan att hon skulle leva kvar det här året och flera år. Att hon skulle vinna över cancern. Det är inte rättvist att en sån fin person behöver dö i en ond sjukdom. Det är inte rättvist! Inte rättvist någonstans, jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen.


Jag vill se henne här igen, bara se henne. Krama henne eller enbart bara se henne. Det hjälper inte med tankarna i huvudet och bilderna, jag vill se henne framför mig. Snälla? Låt ett mirakel ske, snälla?


 

 

Jag har nog egentligen inte fattat på riktigt att du är död. Men nu känns det mer verkligt på något sätt. Nu vet jag att du är nergrävd i marken i en urna, det lilla som finns kvar av din kropp. Nu känns det mer verkligt på något sätt men samtidigt så overkligt. Mina hjärnspöken säger att du fortfarande finns kvar och att du kommer finnas kvar när jag kommer hem till farfar nästa gång och när man är ledsen så vill man tro på det.

När jag sitter och skriver så känns det som om att någon har lagt sin hand på min axel, det känns som om att det kunde vara din hand Anita, det känns som om att någon står bakom mig och kollar på det jag gör. När jag går omkring hemma hos farfar känns det som om att någon följer efter mig och håller min hand, när jag sätter mig ner så känns det som om att någon sitter bredvid. Som en skugga som inte syns, kanske är det ditt spöke som är där för att vaka över mig och farfar? 

 

Låtarna spelas i mina hörlurar, vissa låtar och låttexter är väldigt beskrivande på hur jag känner mig och hur min sorg efter dig är. En låt jag lyssnar på är ”what hurts the most” vad är det som gör mest ont i svensk översättning. Ja vad är det egentligen som gör mest ont? Det är nog flera saker som binder samman smärtan i sorgen som jag känner. En sak som verkligen gör väldigt ont är att jag inte kan lyfta telefonen och ringa till dig, jag kan inte höra din röst mera förutom om jag tittar på gamla filmer där du finns med i. Men den rösten som du hade de senaste åren när du levde, den har jag inte inspelad. Den rösten som sa det där till mig i januari. Den rösten kommer jag aldrig mera höra, jag kommer heller aldrig mera kunna se dig. Du kommer aldrig mer kunna titta på mig med de snälla ögonen och säga något till mig. Även om du ser mig från himlen så ser inte jag dig. Du kan se allt jag och farfar gör, du kan se när vi gråter och sörjer dig. Du kan se när vi är glada och skrattar, du kan se oss när vi fotar. Men vi kan fortfarande inte se dig.


En annan låt som beskriver min sorg är ”If I could see you now” precis som jag skrev ovanför. Du kan se oss hela tiden medans vi inte kan se dig.

När du dog så försvann en trygghet. Jag är uppbyggd av fem tryggheter. Mamma, pappa, farmor, farfar och dig Anita. Nu har jag bara fyra tryggheter kvar. Jag skulle vara helt komplett om jag hade fått ha min femte trygghet kvar. Du var en stor trygghet, som hade en stor plats i mitt hjärta och nu fattas det en bit. En bit som aldrig går att ersätta med någon, biten kan ersättas lite men aldrig på samma sätt och bygga upp en ny trygghet för någon person tar år för mig. Därför har dessa fem tryggheter formats med tiden och nu har de varsin plats i mitt hjärta.

Hur jag ska kunna ersätta din plats med någon ny person vet jag inte hur det ska gå till. Denna del av mitt hjärta med tryggheter kommer från och med nu bara ha fyra bitar. Det går verkligen inte att ersätta dig med någon, hur kan man ersätta någon när personen i fråga innan redan var hur bra som helst? Det går inte för mig att ersätta någon med Anita.

Anita, hoppas du har det bra där du är nu! <3

 

 


Det finns så mycket texter som jag har skrivit under året, det är så jag får ut mina känslor och tankar! DU är sååååå saknad Anita, jag önskar att du var här med oss just nu <3


Det blev en lång text, men det har ändå gått 1 år så tyckte det kunde få bli ett långt inlägg...!

Tack till er som orkade läsa..<3


:'(

 

 

 

Av Julia - 25 januari 2016 16:49

 

Idag är det 1 år sen jag senaste såg Anita, levande! Då levde hon, dock var hon ganska svag. Men hon fanns hos oss iaf! Jag kommer ihåg hur hon sa "Vi ses när de har satt ihop min lunga, vi ses då Julia" 

De skulle sätta ihop lungan på något sätt, hur de skulle göra kommer jag inte ihåg. Men det hade något med cancern att göra vet jag. Men veckan efter när de gjorde det så gick något väldigt snett, hennes kropp orkade inte med och hon blev sämre och mycket svagare! Sen den 2 februari så somnade hon in :'(

Så det blev inget mera att vi ses snart... senaste jag hörde henne prata med mig är den 25 januari 2015. Jag kan höra hennes röst i mitt huvud ibland, jag kan höra hennes röst på gamla filmer vi har sen vi var små. Men jag kommer aldrig höra henne tala med mig öga till öga igen.


Hennes död har varit svår att hantera och den är svår än idag. Nästa vecka har det gått 1 år sen hon somnade in, den 18 februari har det gått 1 år sen vi var på hennes begravning..


Det är riktigt tufft det här, jag visar det inte alltid utåt och inte alls så ofta i text. Jag försöker hålla det för mig själv, men ibland vill jag skriva av mig. Helst inte tala om det så mycket öga till öga med folk, men skriva hjälper mig att läka.


Så orättvist att cancern tog henne! :(


Jag saknar henne varje dag, jag tror att hon ska stå där på trappan när man kommer hem till farfar.. tyvärr gör hon ju inte det! :(


Anita, jag saknar dig så oerhört mycket! <3 <3       

Av Julia - 5 oktober 2015 21:07

 


I fredags var det hela 8 månader sen Anita dog. Jag visade inga tecken på att jag var ledsen i fredags utan jag var precis som vanligt.

Det gör fortfarande väldigt ont och det känns ibland fortfarande overkligt, det är klart att hon lever liksom?! Det borde vara så tycker jag.

Det händer att jag hoppas in i det sista varje gång jag åker till farfar att hon ska stå där på trappen men armarna utåt. Men, som alltid så händer det aldrig.

Det är istället farfar som står där, i min fantasi kan jag se henne stå där bredvid farfar. Men, det är bara vad jag ser. Något som jag hoppas på som blir "synligt"


Jag önskar så varje dag att hon fortfarande skulle leva med oss, något jag kommer få drömma/hoppas på för evigt. För hon kommer inte komma tillbaka, ibland är det bara lite svårt att inse det!

Det gör ont, det kommer fortsätta göra ont en lång tid framöver.


Dumma cancern! :( :'(


Anita, jag saknar dig :'( <3 

Av Julia - 21 juli 2015 22:10

Just open your eyes one more time, can’t you just open your eyes and look at us?

We miss you so much; we want you to walk with us on this earth. We don’t want you to fly up in the sky and looking down on us. We want you here with us.

If I could wish for one thing, that thing would be to have you here with us again. Seeing you smile and being happy, but most of all. I want you to be healthy again, don’t have the stupid pain and that you have become a winner of the cancer.

But this thing is only something that I can dream and wishing about, there will never be true. Cause you can’t take a dead person down from the sky and make it alive again on earth. Even that I want that, it can’t be true and it can’t happen. That’s why it’s hurting so much. That’s why tears are coming from my eyes when I think about it.

Everything you wish for can’t just become true. That’s something I have learned now and it does hurt. 



Presentation


Hej! Heter Julia och är 22 år!
Hobbyfotograf här, är en stor hockeynörd!
Jobbar som registrerare/motläsare på SMC Motala
Jag fotar framför allt natur, landskap och vatten foton! Brukar ibland fota porträtt.
Gillar även att fota kultur av olika slag.

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vilken smartphone är bäst?
 Samsung?
 Iphone?
 Nokia?
 Sony Ericsson?
 LG?

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ juliahobbyfotograf med Blogkeen
Följ juliahobbyfotograf med Bloglovin'

Bloglovin

Bloglovin

Instagram

Instagram

Instagram

  Följ mig gärna på Instagram :)

Besökstoppen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se